När det mänskliga och det djuriska vävs samman – Jan Matsson om Katarina Vallbo
Verket ”Markeringar” är som en beatdikt. Det leder in i Katarina Vallbos sätt att leka med språk och föremål. Jag dras in i ett sätt att tala, att säga sanningen som ibland låter som ett barns röst som säger: såhär är det – fladdermöss navigerar efter lufttäthet.
Vägledd av denna röst börjar mitt sätt att förstå en berättelse att svaja: andra arter är lika olika varandra som människan är olik ”djuren”, en art.
I mitten är en slingrande rad med lådor av stålnät/galler på grovt slöjdade träpiedestaler, som burar eller terrarier.
De innehåller olika ”kortradingar” som haikudikter, artexempel, prover av verkligheten. En kvist som fladdermusen känner av, en nakenråttas tårar, inne i raden en bur med avklippt kaninpäls. Det är den enda buren som är öppen upptill (vill man kan man sticka in handen och känna på pälsen). Tillsammans med de beskrivande titlarna växlar lådorna mellan att vara dikter och utställningsobjekt.
Namn, poesi, ord, objekt. Det syntetiska: ”Syntetiskt framställda lugnande feromoner lösta i vätska. Katt”. Vad som kanske är personliga objekt: Hundkiss, kattklös. ”Trädstam klösmarkerad av äldre hankatt.” eller ”Granplanta urinmarinerad av äldre hanhund.”
Språk som destilleras, som syntetiseras. Vackra kontraster. Ord som möter objekt.
Det finns så att säga inget mänskligt/djuriskt, det är ett ideologiskt övermättat synsätt som tar ut sig själv, men som styr vår syn på andra arter, vilka ju är lika olika varandra som människoarten är olik dem.
Skulpturerna är som blixtnedslag med olika innehåll av fakta, humor, material. Index i det utvidgade fältet. En blandning av att vara utelämnad till det som är och det som kunde vara. Som faktiskt är! Bara att jag inte kan se det. Mina förväntningar slår tillbaka. Aktörerna ändrar berättelsen, i vilken jag själv är med.
I närhet till raden av burar finns två gjutna orangutanghänder i en låda som är ett med sitt podium. I verket ”Lucky hands” får jag så ett index: nyckeln som ger mig tillträde till kartan, den nya världen jag anar när jag rör mig genom Katarinas konstverk. Dels binder den ihop det ”mänskliga” och det ”djuriska” genom artlikhet. Verket förenar den grymma människans sätt att ta det hon vill vara eller ha – ta en hand. Ta en yta? Det är två vackra händer från en varelse inte helt olik jag själv. Verket visar mig också något om händers natur. De är litet som fladdermössen vilka rör sig genom olika kategorier, som om de kunde byta medium. De sträcker sig åt båda hållen samtidigt; händerna griper – avstår. Därigenom blir de till personliga verktyg.
I ”Biktskåp” sitter en stor korp uppflugen i ett rum, och med ryggen mot ingången kan man sitta på en bänk. Jag läste (i programmet som följer med utställningen) innan jag gick in i rummet att korpar är sociala. Om två korpar grälat förväntas de visa varandra ömhet, och om de inte försonas kommer en tredje, äldre, ranghög korp och medlar mellan dem. Av någon anledning kommer jag att tänka på händerna igen. Korpen har en hand, en gripklo, vingar. Under bikten lyssnar man och talar.
Den fläckiga hyenan…
I det innersta rummet vaktar tre hyenor – kanske de bara umgås. En ligger ner men tittar upp. Två av dem står eller sitter och går mig nästan till hakan. De är gjutna i cement. Kropparna är enkla, sträva i ett stycke. Ansiktena mer släta och precisa, modulerade. Även om de är enkla som sfinxer eller delade sina namn har de alla tre egna personligheter. Från vilket håll kommer man då? Och när sågs vi senast? Håller de koll på varandra? De är sociala som primater, dessa hunddjur som lever i matriarkat. Det mörka rummet där de huserar är som en ridå.
Jan Matsson
Jan Matsson är konstnär och bosatt i Stockholm. Han kom nyligen ut med boken ”Platsspecificitet och platsens upplösning” och ställde ut på Österängens Konsthall 2016.