När världens ledare ville träffa den jugoslaviske regeringschefen Josip Broz Tito på femtio- och sextiotalet fick de i regel bege sig till ön Brioni i Adriatiska havet. Tito styrde Jugoslavien i trettiofem år och lät forma ön till en fantasiplats full av märkvärdigheter. Förutom exotiska djur fanns där tjugo sorters druvor och sjuhundra arter träd och buskar, luxuösa hus och hotell, en perfekt trimmad golfbana, en stor utomhusbiograf.
Brioni blev en plats där allt strålade samman, alla världens djur, alla landskap och alla dignitärer. Ön skulle vara världens centrum, något som liknade en koloni i hjärtat av Europa. Projektet hade redan påbörjats av den österrikiske industrialisten Paul Kupelweiser. Efter att malarian utrotats på ön i början av förra seklet var Brioni under en period ett blomstrande societetsfäste. Kupelweiser-familjen tycks däremot ha söndrats och gått under.
Tito var under kalla kriget drivande i skapandet av den alliansfria rörelsen (NAM). Med antiimperialistisk retorik fångade Tito upp de nya nationer som gjort sig fria från kolonialismen. Afrikas och Asiens ledare kom till Brioni för att skaka hand med Tito. De anlände med ekipage av burar med vilda djur. På så sätt utvecklades Brioni till en geopolitisk gestaltning av den alliansfria rörelsen och än idag finns ättlingarna till djuren kvar på öns savannliknande fält: zebror, antiloper, ellipsvattenbockar, lamadjur, strutsar.
Kakaduan Koki, som Tito skänkte till sitt barnbarn, är nu närmare sextio år och ropar fortfarande ”Tito”. Det var kakaduans ”röst” som gav oss impulsen att använda den ”nekromantiska” metoden när vi gjorde vår film som är huvudverket på utställningen på Österängens Konsthall. Nekromantik är ett begrepp för de metoder man under antiken använde för att få kontakt med de döda. Ceremonierna och ritualerna syftade ytterst till att få kunskap om historien.
Utställningen innehåller också – förutom en fotografisk svit, vykort och dokument – två collage som är baserade på material från öns Tito-museum. Museet framställer fortfarande Tito och hans gärning på ön i heroisk dager. I dessa collage har vi sökt utvinna ”det omedvetna” ur det historiska materialet, det som inte är explicit i enskildheten men som kan extraheras genom att sammanföra utsnitt.
Brioni – ett nekromantiskt försök
är ett samarbete mellan konstnärerna Magnus Bärtås och Behzad Khosravi Noori som delar ett intresse för essäistisk dokumentärfilm och mikrohistoria. På olika sätt har de båda arbetat med frågor kring historiskt material och historieskrivning – inte minst vad det gäller Balkan och postjugoslavien.
Behzad Khosravi Noori (född i Teheran 1976) har nyligen inlett post doc-projektet ”Landscape of Imagination” i samarbete med Konstfack, Habib University, Karachi och Goldsmiths University i London. Hans verk har bl.a. visats på Research Pavillion, Venedig 2017, Art Encounter Biennale 2019, Kalmar Konstmuseum 2019, Malmö Konstmuseum 2019, HDLU Zagreb 2020 och Ural industrial biennale 2021.
Magnus Bärtås (född i Jönköping 1962) har ställt ut bl.a. på Modernautställningen, Moderna Museet 2006 och 2010 och Gwangjubiennalen 2012. 2010 vann han det stora priset på Oberhausens Internationella Filmfestival och 2016 visade han en retrospektiv utställning på Göteborgs Konsthall. Bärtås är också författare, bl.a till den Augustnominerade ”Alla monster måste dö” (tillsammans med Fredrik Ekman) och chef för forskningen på Konstfack.