Rebecca Digby - Vivarium
11 sep - 17 okt

Rebecca Digby – Vivarium

Man stands face to face with the irrational. He feels within him his longing for happiness and for reason. The absurd is born of this confrontation between the human need and the unreasonable silence of the world.

 – Albert Camus, The Myth of Sisyphus and Other Essays

Rebecca Digby tar i sitt konstnärskap sig an samtiden och dess ständiga flöde av bilder och filmer, dekonstruerar dem och sätter ihop dem på nytt. Hennes videoprojektioner kan läsas som en projicering av vår längtan och våra begär, halvdant tillfredställda i den digitala världen – känslan av att borra in näsan i den fluffiga kattens päls, förhoppningen om att allt det där svajpandet till slut ska leda till ett möte med en riktig människa. Humorn är inte alla gånger avsiktlig men en oundviklig bieffekt – karaktärerna i Digbys verk får ofta finna sig i att hamna i sammanhang som för tankarna till slapstick. I Rebecca Digbys konst är det absurda och det djupt mänskliga ständiga följeslagare.”

 Rebecca Digby (f.1987) är baserad i Stockholm och tog sin MFA i fri konst på Kungl. Konsthögskolan i Stockholm 2017. Hon arbetar i första hand med video och performance, och har en bakgrund som inom den experimentella DIY-musikscenen. Ett återkommande tema för hennes konstnärskap är digitala bilders sociala potential. På senare år har hon fokuserat på relationen mellan människa och natur i den digitala sfären. Rebecca Digby har tidigare ställt ut bland annat på Moderna Museet i Stockholm, Konstakademien och SOMA i Mexico City. Hon tilldelades Hellström-Linds Stipendium 2018 och Konstnärsnämndens Arbetsstipendium 2021.

VERNISSAGE

Lördagen den 11 september kl. 13.00.
Välkommen!

 

En bur att längta till med ögonen

”Jag har så länge jag kan minnas knuffats eller knuffat mig själv av och på olika scener. Scener tycks ha vissa villkor, och går att använda som en måttstock mot vilken jag kan lägga mig för att identifiera mina brister. Detta är samtidigt plågsamt och njutbart.

John Berger beskriver i sin essä “Why Look at Animals?” från 1977 hur besökare på en djurpark går från bur till bur precis som museibesökare går från tavla till tavla. Djurparken är, enligt Berger, en plats som människor besöker med intentionen att “möta” och “se” djuret. Men på grund av den artificiella inramningen och den passivitet som djuret manats till i sin fångenskap, blir djurparken istället ett monument över hur djuren, efter industrialiseringen, motats bort ur människans värld. Enligt Berger kan inget riktigt möte ske här.

När den virtuella dimensionen blev en del av vårt vardagsrum släpade vi med oss objekt, individer och fenomen som fanns i vår omgivning. Jag tycker om att föreställa mig detta som en Noaks Ark 2.0. Djur, interiörer, döda släktingar, bebisar och natur, allt skulle med. Vi tog tag i den tunna hinnan som utgör audiovisuell perception: former, färger, rörelsemönster och ljud, och lät individer och ting genomgå en metamorfos när skepnader omvandlades till koder. Kattens fluff separerades från dess kött och hjärta, havet separerades från sin blöthet. Läs vidare här

Berger beskriver buren som en ram runt djuret inuti den. En bur är ett begränsat

rörelseutrymme, och i djurparken har den exponering som syfte. Jag vill vända på Bergers metafor och prova att beskriva scenen som en bur. Den koreograferar uppmärksamhet mot en avgränsad plats och subjektet som tar denna i anspråk, och uppmärksamheten kommer till stor del styra subjektets beteende.

Och om buren kan få definieras som ett begränsat, låst utrymme med insyn, så är den virtuella sfären med bestämdhet också en bur. En bur som visserligen på ett sätt ter sig oändlig både geografiskt och begreppsmässigt, men som är definitiv och stängd på det sättet att vi aldrig fysiskt kan kliva in i datorn eller telefonen. Kattdjuren i Tiger King kan aldrig hoppa ut genom skärmen ner i din soffa; inte ens en livestreaming kan bryta dessa barriärer. Och hur stor inverkan de än må ha på vårt liv i övrigt, måste de alltid ta omvägen via någons öron och ögon. Mina installationer, som springer ur den digitala världen, använder i mångt och mycket utställningsrummet som en scen. I detta rampljus exponeras de digitala subjektens tillkortakommanden. Utställningen kan ses som en plats för projicerade burar inifrån vilka dessa aktörer, på sina villkor och med sin sårbarhet som valuta, söker ett haltande möte med den fysiska världen.”

 – Rebecca Digby

Modifierat avsnittt ur essän ”En bur att längta till med ögonen”

Anmälan

Internetbokning är inte tillgänglig för detta evenemang.

<- Tillbaka till evenemang