Min utställning kallar jag generationer av tystnad. Det handlar om vardagens dysfunktionella tillstånd. Om destruktiva relationer. Om ohållbar smärta. Om otänkbar längtan. Om oändlig sorg. Att vilja bli älskad. Men att inte vilja förstöra någon. Att se det vackra i det tysta. Att känna samhörighet. Att vilja överleva. Att tillåta sig känna ensamhet. Det handlar om dig. Om mig. Om ingen. Om alla.
Mitt skapande bottnar sig i mitt inre väsen. Jag blandar både måleri och skrivande. Det är mitt uttryck för det fördömda, glömda, tragiska och traumatiska. Men också för skönheten, det blomstrande, det starka och det sköra. Om barndomen, ungdomen, ålderdomen och dödsdomen. Om ödets ironi och födelsens melankoli. Jag skapar mitt eget släktskap. Min egna familj. Min enda trygghet. Det gudomliga systerskapet.
För att förstå behöver du se mellan sprickorna. Läsa det som inte står skrivet. Lyssna på det som inte sägs. Känna det som inte finns.
Du är välkommen att döma, uppskatta, skratta, gråta, håna, känna absolut ingenting, gå vidare, komma ihåg, glömma, titta, blunda, läsa, skriva, återkomma eller aldrig mer komma tillbaka. Det finns inga krav. Ingen dömer dig.