Tidens tecken - Josefin Jussi Andersson

“Tidens Tecken” är en rumslig installation bestående av textila objekt, jord och video. Projektet tar avstamp i de mönster som uppstår när stadslandskap förändras.

Där mark, ofta av industriell prägel i centrumnära periferi förvandlas till exklusiva men generiska bostäder och kontorsbyggnader. Platser som har betraktats som utkant, förvandlas till oigenkännlighet och återinvigs för andra invånare i staden som ny bostadsyta och ny arbetsplats. Som om det vore naturens gång, att hela områden ska stöpas om i glas, betong och glömska. När markvärdet är högt trängs mindre verksamheter undan utan planer på vart dessa ska ta vägen. Byggkranar får trängas mellan nermalda hus, som rivs långt innan de hunnit förfalla. Landyta är idag en vara, som kan stiga och sjunka i värde på nästan magiskt sätt, till synes utan ansträngning från själva marken. Att inte optimera mark, eller låta byggnader gå i träda anses kanske som dumt, eftersom det inte maximerar det kapital som marken kan producera genom sina geografiska koordinater.

I Tidens tecken används Skeppsbron som exempel. Här finns det även en koppling till pestens tid. Projektet tolkar den arkitektoniska och sociala utvecklingen, inte som utveckling utan som smitta. Med väldig fart sprider sig detta fenomen, över städer i världen. Kan vi genom att byta synsätt, upptäcka andra faror eller möjligheter med situationen? Finns det botemedel? Om inte, hur ska vi hantera tiden i pandemi?

I pestens tid anställde godsherrar kompositörer, poeter och skalder för att lätta på folkets lidande genom sång och lyrik. Utställningen vill arbeta fram en logik, där de nutida godsherrarnas språk används på ett liknande sätt. I dialog mellan samtid och förflutet låter vi språket omplaceras från marknadsföring, skyltar och annonser, till narrar. Narren är en välkänd figur med medeltida anor som vi använder till central gestalt och språkrör. Historiskt sett har de varit underhållande och löjliga men i rollen har det också funnits utrymme för att tala fritt, även i tider där folk varit hårt hållna.

Narrarna syns växla mellan att sörja och försörja områdena där de vistas med färg och fägring. Möjligen är de transtemporala väsen, spöken från tiden då Jönköping hade ett slott vid just Munksjön. Kanske är de kulturarbetare som väglett folk till det nya området, för att sedan behöva lämna sitt kulturhus ifrån sig. Kanske är de långväga gäster, eller stadsomvandlingens mäklare, som dyker upp vid just sådana här områden i förvandlinszonen, i pesthärden. Kanske vill de underhålla oss, eller staden i denna svåra tid.

Kanske har de alltid befunnit sig på denna plats, som i likhet med de flesta industriella områden, var något annat före. Dessa platser har under några hundra år förändrats i flera omgångar. Träskmark, folkpark, hälsobrunn, föroreningar, flygplats, industri, slakthus, kulturhus, stationshus, bostäder. Under det framväxande Skeppsbron ligger redan flera lager komposterade, som näring för de nya hus som ska växa upp där.

Begreppet Nomadisk Alkemi dyker också upp i filmen. Detta begrepp är del av ett arbete tillsammans med Sofia Olsson (Kaxholmen/Köpenhamn) och beskriver rörelse i relation till värde. Uttrycket understryker hur värdets flytande natur saknar en konstant, fast referenspunkt. Ett sätt att exemplifiera hur värdet förändras, trots att referensmaterialet förblir detsamma. Detta gäller för värde i ekonomiska, sociala och filosofiska sammanhang. Värdet kan uppstå från ingenting och liknas därför vid processen att framställa guld.