[English version below]
”Med skräckblandad förtjusning, förvåning, rädsla och glädje tackade jag JA till erbjudandet från Österängens Konsthall om att ställa ut. Detta är min första separatutställning sedan jag gick ur Konsthögskolan 2016. Det är panik. Det är skräck. Det är tankar om att jag ska vidareutbilda mig till antingen finsnickare eller sjuksköterska. Det är stort. Det är läskigt. Det är också roligt.
Mitt första möte med Österängen var genom ett ateljébesök av Jesper. Han presenterade en önskan från konsthallens håll om att jag skulle göra något som var platsspecifikt.
Inför ett besök på konsthallen hösten 2020 zoomar jag in på ”Österängens Konsthall” via Google maps. Konsthallen ligger belägen i en större byggnad, med grannar så som pizzeria, mataffär, gym, thaimassage mm. Jag får en idé om att kombinera verksamheterna i byggnaden på olika sätt. Samla material, restprodukter eller flika in i verksamheterna. Tänk att till exempel fritt få stapla ett berg, en form, en skulptur inne på mataffären, som ett gigantiskt legobygge där den enorma formen pö om pö kommer att plockas isär av kunderna. Det var nån konstnär som byggde en pyramid av öl på ett galleri i Berlin för en massa år sedan. Vid öppningen satt alla besökare på pyramidens olika trappsteg och hinkade bärs. De var nog ganska glada, de.
Jag och min partner Emilia kör ner till Jönköping. Jag är en relativt ovan förare, de gånger vi brukar bråka är när jag kör bil. Särskilt det sista som sker, fickparkeringen. Väl framme i Österängen finns det gott om plats, stor parkering, stort köpcentrum. Vi parkerar på behörigt avstånd och inväntar Johanna inne på pizzerian.
Johanna och hennes kollega är i full gas med att slutföra boken som berättar om konsthallens femåriga historia. De verkar ha en jäkla energi alla som jobbar där, mycket aktiviteter på alla håll och kanter i området och jag blir väldigt lättad av att det inte är någon präktig konstmiljö jag möts av. Tänker lite på mitt band ”Träningsverk med risk för Huvudvärk” som bara ”tutar o kör!” Där alla ideér är riktigt bra ideér. Det är lite ”go!” och ös helt enkelt.
Jag och Emilia berättar för Johanna om vårt familjeföretag, Ditteridatt, där ska det bara vara lek, kul och skoj. Det började väl med att vi flyttade ihop, massa saker överallt. Hur en spred ut sig, hur en städade och höll ordning på olika sätt. Våra rörelsemönster och vanor som skulle blandas samman och förhålla sig till samma ytor. Emilia berättade om ett knep som hennes pappa hade lärt henne när hon var liten. Hur en snabbt och enkelt kunde rengöra en yta med ett enkelt armsvep ner med prylarna i en skål, sen var det bara att torka av. Vi tog fasta på den metoden och ringde syrran som fick komma över och hjälpa oss att filma. Vi gör skålar av gamla pizzakartonger och ställer i ordning en TV-shop studio i köket. Ditteridatt ska flytta in i konsthallsbutiken bestämmer vi.
Johanna tar med oss till grannen mittemot konsthallen där det ligger ett gym. Robert som jobbar där visar oss runt bland alla specialmaskiner importerade från USA, det är mer ett fitnessgym för body builders än jump around på Friskis det här. Hade länge haft en idé om att bandet skulle göra en träningsvideo, detta kanske skulle gå hand i hand med det här stället. Fast vår video är mer åt Friskis & Svettis hållet, men hur som helst så måste vi spela in ”Träna med Träningsverk” videon.
Johanna måste sticka och korrigera det sista innan boken hamnar i tryck. Jag hänger kvar och kollar runt i deras förråd vad det kan finnas för material, tar bilder med telefonen. Ordning och reda på vissa håll och lite oordning på andra, precis som hemma. Känns som att en snokar, men tänker också att det kan vara bra att fota för att komma ihåg, om jag kommer på nåt en vill låna, eller använda, material, här finns mycket material. Kanske istället för att stapla på mataffären stapla inne på Konsthallen, kanske ska personalen vara med? Tänker på Klara Lidéns verk när hon tog hela lägenhet, allt hon ägde och ordnade det i en klossliknande formation. När hon ställde ut på Moderna var jag där säkert fyra-fem gånger.
Efter mötet med Johanna känner jag en stor jäkla lättnad. Att här kan jag ju göra precis vad jag vill, ingen press, ingen stress, bara att köra på ju! Jag och Emilia går tillbaka till pizzerian, jag vill få med mig ett gäng pizzor som jag kan gjuta av. Jag pratar med bagaren och ägaren Zaman och förklarar att jag vill göra en pizzaklocka. Ber honom att placera ut oliver efter de olika klockslagen. Vi byter nummer och jag säger att jag kommer tillbaka med en klocka när utställningen blir av. Hemma igen, kickar igång med att göra formtagning på pizzorna i ateljén. Fyller igen håligheter med lera och limmar fast topping med limpistol. Det känns peppigt! Det kommer att bli bra.”
Ingrid Jansson är född 1990 och är utbildad vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm. Hon har tidigare medverkat på ett flertal samlingsutställningar, bland annat på Växjö Konsthall i Småland och på SIM Gallery i Reykjavik.
”With horror-mixed delight, surprise, fear and joy, I accepted the offer from Österängens Konsthall to exhibit with them. This is my first solo exhibition since I left the Academy of Fine Arts in 2016. It’s panic. It’s horror. It’s thoughts that I should be studying to become either a carpenter or a nurse instead.It’s great. It’s scary. But’s fun too.
My first meeting with Österängen was through a studio visit by Jesper. He explained that the art hall wished for me to do something that was site-specific.
Before a visit to the art hall in the autumn of 2020, I zoom in on ”Österängens Konsthall” via Google maps. The art hall is located in a larger building, with neighbors such as a pizzeria, grocery store, gym, Thai massage and more. I got an idea of combining the activities in the building in different ways. To collect materials, residual products or tap into the activities somehow. Imagine, for example, being free to stack a mountain, a shape, a sculpture inside the grocery store, like a giant Lego building where the enormous shape will be taken apart over and over again by the customers. There was an artist who built a pyramid of beer cans at a gallery in Berlin many years ago. At the opening, all the visitors sat on the pyramid’s various steps and downed beer. They were probably quite happy.
My partner Emilia and I drove down to Jönköping. I am a relatively inexperienced driver, the time we usually quarrel is when I drive. Especially at the last thing that happens, the parallel parking. Once in Österängen, there is plenty of space, large parking, large shopping center. We park at a proper distance and wait for Johanna inside the pizzeria.
Johanna and her colleague are in full swing to complete the book about the art halls five-year history. Everyone who works here seem to have a hell of a lot of energy. There are a lot of activities on all sides and corners in the area, and I am very relieved that it is not a pretentious art environment I am meeting. It reminds me a bit of my band ”Träningverk med risk för huvudvärk” which is all ”pedal to the metal!” Where all ideas are really good ideas. It has a bit of ”go!” and is very much ”all in”.
Emilia and I tell Johanna about our family business, ”Ditteridatt”, where it just fun and games. It all started with us moving in together, lots of things everywhere. How one was spreading out, and one cleaned and kept order in different ways. Our patterns of movement and habits that mixed together in relation to the same space. Emilia told me about a trick her father had taught her when she was little. How one could quickly and easily clean a surface with a simple arm sweep; down with the stuff into a bowl, then just to wipe the surface off. We took note of that method and called my sister who came over and helped us film. We made bowls out of old pizza boxes and set up a TV shop studio in the kitchen. We decided that Ditteridatt will move into the Österängens Konsthall’s shop.
Johanna takes us to the neighbor opposite the art hall where there is a gym. Robert who works there shows us around among all the special machines imported from the USA, this is more a fitness gym for body builders than a jump around at ”Friskis & Svettis”, that’s for sure. I have this long held idea that the band should make a training video, that might go hand in hand with this place. Although our video is more in the direction of Friskis & Svettis, but anyway we have to record the ”Träningsverk med risk för huvudvärk” video.
Johanna has to rush of and proofread the last things before the book goes to print. I stay and have look around in the arthalls storage to see what materials there might be, taking pictures with my phone. Nice and tidy in some places and a little disorder in others, just like at home. Feels like one’s snooping, but I also think that it can be good to take photos to remember, if I think of something I want to borrow, or use, material, there is a lot of material here. Maybe instead of stacking at the grocery store I should be stacking inside the art hall, maybe the staff could join in? Thinking of Klara Lidén’s work when she took the whole apartment, everything she owned and arranged it in a block-like formation. When she exhibited at Moderna, I was probably there four or five times.
After the meeting with Johanna, I feel a damn great relief. Here I can do exactly what I want, no pressure, no stress, just go for it! Emilia and I go back to the pizzeria, I want to bring a bunch of pizzas with us that I can make molds of. I talk to the baker and owner Zaman and explain that I want to make a pizza clock. I ask him to place olives according to the hours of the clock. We exchange numbers and I say that I will return with a clock when the exhibition ends. Back home, I kick off the shaping of the pizzas in the studio. I fill up cavities with clay and glue toppings on with my glue gun. I feel stoked! It gonna be fine.”
Ingrid Jansson was born in 1990 and educated at the Royal Academy of Fine Arts in Stockholm. She has previously participated in several group exhibitions, including at Växjö Art Gallery in Småland and at SIM Gallery in Reykjavik.