Det alldagliga

"Med skräckblandad förtjusning, förvåning, rädsla och glädje tackade jag JA till erbjudandet från Österängens Konsthall om att ställa ut. Detta är min första separatutställning sedan jag gick ur Konsthögskolan 2016. Det är panik. Det är skräck. Det är tankar om att jag ska vidareutbilda mig till antingen finsnickare eller sjuksköterska. Det är stort. Det är läskigt. Det är också roligt. Mitt första möte med Österängen var genom ett ateljébesök av Jesper. Han presenterade en önskan från konsthallens håll om att jag skulle göra något som var platsspecifikt. Inför ett besök på konsthallen hösten 2020 zoomar jag in på ”Österängens Konsthall” via Google maps. Konsthallen ligger belägen i en större byggnad, med grannar så som pizzeria, mataffär, gym, thaimassage mm. Jag får en idé om att kombinera verksamheterna i byggnaden på olika sätt. Samla material, restprodukter eller flika in i verksamheterna. Tänk att till exempel fritt få stapla ett berg, en form, en skulptur inne på mataffären, som ett gigantiskt legobygge där den enorma formen pö om pö kommer att plockas isär av kunderna. Det var nån konstnär som byggde en pyramid av öl på ett galleri i Berlin för en massa år sedan. Vid öppningen satt alla besökare på pyramidens olika trappsteg och hinkade bärs. De var nog ganska glada de.

Jag och min partner Emilia kör ner till Jönköping. Jag är en relativt ovan förare, de gånger vi brukar bråka är när jag kör bil. Särskilt det sista som sker, fickparkeringen. Väl framme i Österängen finns det gott om plats, stor parkering, stort köpcentrum. Vi parkerar på behörigt avstånd och inväntar Johanna inne på pizzerian. Johanna och hennes kollega är i full gas med att slutföra boken som berättar om konsthallens femåriga historia. De verkar ha en jäkla energi alla som jobbar där, mycket aktiviteter på alla håll och kanter i området och jag blir väldigt lättad av att det inte är någon präktig konstmiljö jag möts av. Tänker lite på mitt band ”Träningsverk med risk för Huvudvärk” som bara ”Tutar o kör!” Där alla ideér är riktigt bra ideér. Det är lite ”Go!” och ös helt enkelt.

Jag och Emilia berättar för Johanna om vårt familjeföretag, Ditteridatt, där ska det bara vara lek, kul och skoj. Det började väl med att vi flyttade ihop, massa saker överallt. Hur en spred ut sig, hur en städade och höll ordning på olika sätt. Våra rörelsemönster och vanor som skulle blandas samman och förhålla sig till samma ytor. Emilia berättade om ett knep som hennes pappa hade lärt henne när hon var liten. Hur en snabbt och enkelt kunde rengöra en yta med ett enkelt armsvep ner med prylarna i en skål, sen var det bara att torka av. Vi tog fasta på den metoden och ringde syrran som fick komma över och hjälpa oss att filma. Vi gör skålar av gamla pizzakartonger och ställer i ordning en Tv-shop studio i köket. Ditteridatt ska flytta in i konsthallsbutiken bestämmer vi.

Johanna tar med oss till grannen mittemot konsthallen där det ligger ett gym. Robert som jobbar där visar oss runt bland alla specialmaskiner importerade från USA, det är mer ett fitnessgym för body builders än jump around på Friskis det här. Hade länge haft en idé om att bandet skulle göra en träningsvideo, detta kanske skulle gå hand i hand med det här stället. Fast vår video är mer åt Friskis o Svettis hållet, men hur som helst så måste vi spela in ”Träna med Träningsverk” videon. Johanna måste sticka och korrigera det sista innan boken hamnar i tryck. Jag hänger kvar och kollar runt i deras förråd vad det kan finnas för material, tar bilder med telefonen. Ordning och reda på vissa håll och lite oordning på andra, precis som hemma. Känns som att en snokar, men tänker också att det kan vara bra att fota för att komma ihåg, om jag kommer på nåt en vill låna, eller använda, material, här finns mycket material. Kanske istället för att stapla på mataffären stapla inne på Konsthallen, kanske ska personalen vara med? Tänker på Klara Lidéns verk när hon tog hela lägenhet, allt hon ägde och ordnade det i en klossliknande formation. När hon ställde ut på Moderna var jag där säkert fyra-fem gånger.

Efter mötet med Johanna känner jag en stor jäkla lättnad. Att här kan jag ju göra precis vad jag vill, ingen press, ingen stress, bara att köra på ju! Jag och Emilia går tillbaka till pizzerian, jag vill få med mig ett gäng pizzor som jag kan gjuta av. Jag pratar med bagaren och ägaren Yusif och förklarar att jag vill göra en pizzaklocka. Ber honom att placera ut oliver efter de olika klockslagen. Vi byter nummer och jag säger att jag kommer tillbaka med en klocka när utställningen blir av. Hemma igen, kickar igång med att göra formtagning på pizzorna i ateljén. Fyller igen håligheter med lera och limmar fast topping med limpistol. Det känns peppigt!

Det kommer att bli bra!"

- Ingrid Jansson